2015-11-03

Vidunderlig vardag

Life's a journey not a destination.

Jag vet det.

Vi blir aldrig klara. Det finns alltid något att sträva efter. Tur är väl det. Men visst hade det varit skönt att uppnå något någon jävla gång och inte bara flyta med i likriktningens strömmar.

Jag är gärna den fula fisken som simmar mot strömmen. Så länge jag når mina mål och i alla fall några av mina drömmar går i uppfyllelse. Vad fan säger jag? Alla mina drömmar ska gå i uppfyllelse såklart, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Den fula ankungen som förvandlas till en vacker svan - eller varför inte surpuppan som plötsligt blir till en fjäril. Och då menar jag inte att jag vill se ut på ett annat sätt, jag är faktiskt söt (om det nu är så jävla viktigt), utan jag menar en förvandling på ett helt annat plan. Do I have to spell it out?!

Jag känner mig färdig med att sitta och glo i en lägenhet för mig själv. Jag jobbar och jobbar men tjänar inga pengar. Jag har haft så in i helvete mycket tålamod i åratal, men ännu lite mer krävs. Mer tålamod, en dag i taget, en dag i taget, en dag i taget.

Novembermörkret dränker mig i sin kompakta syrefattiga sörja. Jag googlar på vackra män men det gör mig bara mer rastlös. Mun- mot- munmetoden funkar bara in real life, hur mycket jag än glor. Och Gode Gud vad jag skulle behöva en kyss nu!

Jag är tacksam för att ångesten håller sig borta och jag är bara smådeppig lite då och då. Jag mår bra för det mesta. Självklart är det ett stort steg att ta sig från suicidal till bara lite suicidal till inte det minsta suicidal. Men det räcker inte! Jag vill ha mer. Jag vill leva fullt ut, må bra tillsammans med människor jag älskar och vara inspirerad.

I helgen som gick fick jag smaka på hur härligt det kan vara att tillhöra ett sammanhang. Den gemensamma nämnaren var vänskap och musik. Människor samlades för att vara tillsammans och rocka loss. Så enkelt är det egentligen. Men det är inte där jag bor och inte där jag vill bo. Men jag vill ha och vara i en sådan gemenskap. Ett gäng kompisar som driver ett ställe där de anordnar spelningar. De gör ett jäkla jobb med att boka band och genomföra alltihop med ljud och ljus och publik.

Min pappa säger ofta till mig att jag borde gå med i en förening. Det är ett bra sätt att träffa folk, ha något kul att göra och kanske också springa på en kille och bli kär.

Och nu när jag sitter här och ser på gamla Vänner-repriser på femman för miljonte gången så önskar jag att jag hade någon klubblokal eller liknande att dra iväg till. Bara hänga eller göra vad fan som helst. Visst har jag egna, riktiga, vänner - det är inte det - utan det handlar snarare om minsta motståndets lag. Att sitta i soffan och slöa är ganska skönt. Men om en bor ensam som jag, kan det lätt dra iväg och bli för mycket ensamtid.

Jag klagar inte egentligen, ni vet att jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap. Men jag får panik över att dagarna bara går och jag bara sitter här. OKYSST!

Ja, okysst är jag väl knappast men det är bra längesen nu.

Jag vet jag vet, det är bara att ta tag i saker och ting. Do or die!

Jag skriver ju, eller hur?

Förresten kan jag tipsa om bandet Vidunder. Otroligt coola, fantastiskt snygg trummis.
De spelade på Bandstationen i Ryd i lördags. Good shit!

Rockmusiken räddar mig varenda dag.

No comments:

Post a Comment

Thank you!