2015-09-17

Suicide Zero

Det är så oerhört grymt och vidrigt att en människa ska behöva må så dåligt att hon tar sitt eget liv. Vilken sjuk jävla värld vi lever i. Att en människas ensamhet blir så stor och plågsam, att det inte går att härda ut längre. Trots att hon rör sig ute bland folk, pratar, skrattar, finns till. För att i nästa stund vara borta för alltid. Det går liksom inte att greppa.

Jag mår illa och gråter och försöker förstå och minnas hur jag själv kände. Den gången när jag inte ville, inte kunde, inte orkade stå ut längre. Men det gör för ont.

Jag vill inte komma ihåg hur jag tänkte och kände, hur jag mådde. Det var så svart, så tomt, så ödsligt, så jävla meningslöst alltihop. Så skrämmande ensamt.

När jag läser om Suicide Zero, en ideell organisation som arbetar nationellt för att radikalt minska självmorden, och kommer till rubriken Åtgärder för att minska självmorden (på suicidezero.se) så bryter jag nästan ihop. Konkreta, självklara saker som borde funka i ett modernt samhälle! Jag kommer till punkt 4 Åtgärder som påverkar tillgänglighet och genomförande. Läser igenom alltihop, och sist i spalten står det: Medmänsklighet. Att någon bryr sig om!

Att någon bryr sig om.

Jag är otroligt glad och tacksam för att jag har människor som bryr sig om mig. Jag hoppas också att jag för det mesta är bra på att bry mig om. Ibland räcker det att se en annan människa i ögonen, att le och säga hej. Det kan vara så enkelt.

Men det räcker ju inte alltid, med medkänsla och kärlek. En människas känsla av ensamhet, meningslöshet, djup depression - den kan ju finnas där ändå, även om kramar och kärlek finns omkring en. Om någon har bestämt sig för att nu räcker det, så är det svårt att stoppa.

Jag vet nu att all smärta som jag gick igenom var värt det. Men när jag var inlagd efter ett självmordsförsök hösten 2008 så var mina känslor av skuld och skam så stora, min ensamhet så enorm, att jag hellre hade varit död. Den kampen jag hade framför mig då... En dag i taget, det är det enda sättet att leva för mig. En dag i taget. Det blir för mycket annars!

Vi får alla hitta våra knep i tillvaron, för att må bra och ta oss framåt. Alla är vi olika, och unika, och bäst på att vara just den man är. Jag är jag, det finns ingen annan som mig. Och ingen annan som DU.

Om vi kunde vara lite snällare mot varandra och ha lite mer respekt och förståelse - så tror jag att vi skulle komma långt. För du vill ju få vara den du är - precis lika mycket som jag vill vara den jag är.

Kärlek!

Vila i frid J. Jag är helt övertygad om att du är i himlen nu!

2 comments:

  1. Go´morron Maria!
    När jag mötte dig kunde jag ingenting om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Nu vet jag, att det är livsfarligt i vissa stunder. Så fortsätt att berätta och ge information och hopp. Precis som du gör nu. Jag läser alltid din blogg. Ta hem IBIS program för hösten så jag kan få träffa dig snart. Nästa månadsmöte lär bli mycket bra.
    Kram
    från
    Gunnel

    ReplyDelete
    Replies
    1. Hej Gunnel!
      Tack för dina ord och för att du tar dig tid att läsa och skriva. Det uppskattar jag!
      Jag ska kolla på IBIS och se om jag kan komma iväg. Det hade varit roligt att träffa dig!
      KRAM
      Maria

      Delete

Thank you!