2015-09-01

Nyckeln till kärlek

Det var värst vad tiden går. September, dag ett. Hur gick det till? Ute är det grått och regnigt och nyss var det ju sommar och sol! En blir lika förvånad varje år. Det jobbigaste tycker jag är att det blir mörkt så tidigt. Det går riktigt att ta på det. Ge det några veckor så är det becksvart dygnet runt. Och då skojar jag inte...

Vackra höstdagar kommer och solen skiner alltid - även om det är bakom alla regntunga moln. Ibland går det att trösta sig med det, ibland känns det bara bläääääääääää. Låt det! Men just idag känns det bra inom mig. Helgen var tung, jag grät floder och det blir en ju jäkligt trött av. Men skiten skulle ut.

Ensamheten. Det var den som gjorde mig ledsen. Samma ensamhet gör mig ibland stark och glad, fast det är förstås ur ett helt annat perspektiv. Det är sjukt vad det varierar. Men jag säger som Nasse i Nalle Puh: "Det är trevligare att vara två." Så det så! Så nu är det jättesnart min tur. Att bli ett "vi". Jag känner det på mig.

(Det har jag känt på mig rätt länge.)

Fast jag är jag och vill vara jag. Det ska väl kunna gå att vara både ett "jag" och ett "vi" eller? Spännande detta.

Jag har förberett en lapp med mitt mobilnummer, som jag bär runt i byxfickan på jobbet. Utifall att Han dyker upp. Det allra bästa är väl att prata med varandra och komma fram till att vi vill ses. Men det skadar ändå inte att ha den där lappen som påminnelse. Jag visade den för en av mina jobbarkompisar och hon tyckte nog att det var fånigt. Alla går ju runt med sina mobiler nu för tiden. Fråga om en fika och fram med mobilen, svårare än så är det inte ungefär. Men problemet är ju att Han sällan dyker upp och det är alltid en massa andra människor med runtomkring. Därför tänkte jag att en gammal hederlig lapp skulle kunna funka. Ett leende och en lapp, vad mer kan en människa begära liksom?!

Hela sommaren har gått och jag har tänkt och känt massor. Spanat, flirtat, försökt snacka litegrann. Senast vi sågs (ja jag pratar om en och samma kille) så tittade vi verkligen på varandra djuuupt i ögonen, sa några ord, skrattade och log, och jag fingrade på hans arm och han rörde ordentligt vid min. Men det var fullt med folk runt oss, hur lätt att det att våga fråga om vi ska ses då? Och han försvinner alltid så snabbt igen. Iväg till ett annat ställe flera kilometer bort...

Är jag en fjortis? Eller pågår det här kärlekstramset livet ut, hur gamla vi än blir? Är det kanske meningen att det ska vara precis så, romantiskt och lite halvt hjärndött? Eller ska en gå rakt på sak, fråga, skaka hand och så var det bestämt?? Knappast väl?

Jag vet att det kan gå till på hur många olika sorters sätt som helst. Alla par har sin unika berättelse om hur de träffades. Det finns inga rätt och fel. Kärleken hittar sin egen väg. Och som med allt annat så är det tålamod som gäller. Men det behöver väl inte vara så. Jag tror att vi alla sitter inne med nycklar till vårt eget öde, även till kärleken.

Det gäller att hitta den rätta nyckeln. Jag har väl testat fel vid ett antal tillfällen. Eller själv helt gått i baklås.

Men varför vänta längre? Jag tror att mina rädslor och konstiga bilder av kärleken förmodligen har varit i vägen och till viss del fortfarande är det, men ju mer medveten jag själv är om de här hindren desto enklare borde det väl vara att komma förbi dem? Jag kan definitivt inte öva på mig själv, det behöver jag en man till. En relation. Ingen är någonsin helt färdig, det går inte att vänta på det rätta ögonblicket utan nu är det dags att kasta sig ut och bli redo under resans gång. Med DIG! Du och Jag.

Om livet är en resa, så vill jag ha en reskamrat. En trygghet. Glädje och spänning. Jag vill inte lägga allt på en enda annan människa, utan jag vill lägga allt på OSS.

Någon som fattar?
Eller är det kanske självklarheter?
Jag önskar mig kärlek i stora lass!
Kanske allra mest för att jag vill slösa med min kärlek på en annan människa.


No comments:

Post a Comment

Thank you!