2015-05-18

Do or die - lev nu!

Måndag, maj månad, munter Maria - nej, men ganska glad trots allt. Jag har så förbannat ont i höger axel och arm. Jag blir tokig på att det aldrig går över. Sjukgymnasten har gett mig övningar som vissa dagar känns bra, andra dagar känns det bara värre.

Ganska glad är jag trots allt, mycket tack vare mitt trevliga jobb. Jag hade ingen som helst lust att gå dit i morse när jag vaknade, men väl där så var det enbart roligt och givande. Idag har jag varit på barn- och ungdomsbokavdelningen. Plocka med böcker och göra i ordning i hyllorna gillar jag verkligen.

Ibland är man mer inspirerad, ibland mindre, och det märks säkerligen i mina inlägg. Det var ett tag sen jag kände mig så där riktigt skönt inspirerad. Det kommer och går. Flytet.

Viljan att skriva, att kommunicera, att skapa och vara kreativ finns alltid. Det är en fråga om hur mycket motstånd som finns och hämmar. Motstånd kontra inspiration. Dagar då inspirationen flödar behövs knappt någon vilja, då händer det ändå, av sig självt. Men hur mycket vilja i världen jag än har så kan motstånd, i form av håglöshet eller tomhet eller lättja sätta fälleben.

Problem uppstår inte sällan när jag har för mycket tid att tänka efter. "Ska jag, ska jag inte". Det där velandet. Det bästa är att bara köra på, Do or Die!

Nu pratar jag inte bara om att skriva, utan om allt. Allt det man egentligen vill göra, längtar efter och drömmer om. Just do it! Ja, det finns massor av floskler - men många är sanna och bra!

Så, en måndag i maj eller en regnig dag eller en vacker dag eller julafton, födelsedagen eller vilken dag som helst. Lev nu, det är dit jag vill komma. Här och nu är alltid det enda sättet att leva på. I nuet. Inte igår, för det är historia. Inte imorgon, nästa vecka eller nästa år - NU.

Jag längtar ihjäl mig efter en kram, att HAN håller om mig, att VI skapar ett liv tillsammans. Och det kommer väl förr eller senare. Men just nu, här och nu, är det jag och mitt liv som gäller. Och eftersom jag älskar att skriva så är det precis det jag ska ägna mig åt.

Har du precis hittat min blogg och undrar vart allt det bipolära tagit vägen? Det är här, hela tiden. En del av mig. En del av mitt liv. Alltid med mig när jag kämpar med olika saker, varje dag, i smått och stort. Just nu är jag inte deprimerad, inte manisk, inte hypoman - jag är jag och i en normal fas. Det är jag mycket tacksam för och vill gärna fortsätta vara där. Gärna lite gladare, lite mindre ensam och mycket mer kär. Men frisk.

Frisk och i balans.

No comments:

Post a Comment

Thank you!