2015-05-04

Att välja lyckan

Jag vet inte vad meningen med livet är, annat än att leva. För en del är det att skaffa barn, för andra att resa jorden runt en miljard gånger. Ibland handlar det om att bara finnas till. Andas. Lyssna. Känna. Smaka. Lukta. Existera.

Jag var på dejt i lördags. Hemma hos en kille, i hans radhus. Han grillade, vi käkade, pratade, drack vin. Helt tyst i övrigt. Ingen musik, inga ljud utifrån. Det blev mörkare och mörkare, några tända värmeljus flämtade på bordet mellan oss. Inga lampor tända. Till slut, när vi varit helt tysta en stund, kändes det nästan som om vi var två foster i en varm mamma-mage. Tryggt, lugnt, och fullkomligt overkligt.

Vi rörde aldrig vid varandra. Inte mer än en kram. Och sen fick jag ta på mig jackan och gå själv till busshållplatsen några minuter bort. En gentleman hade följt mig. En gentleman hade hällt upp mer vin i mitt glas. Flaskan varade hela kvällen och var inte ens tömd. Jag var nästan nykter och nästan nöjd när jag gick. Och det var säkert jättebra det!

Men ändå kändes det som om hans verklighet i radhuset, med två barn varannan vecka, aldrig kommer att bli min verklighet.

Min verklighet, den är ju fylld av mörker och ångest och depression och elände.

Eller?

Nej, det är ju precis det den inte är! Visst, jag har gått igenom en massa och jag har vissa grejer i mig. Men det är ju förihelvete tillåtet att vara lycklig! Även jag får lov att vara det. Jag själv måste ju tillåta mig att se det bara.

Jag är en glad person som har nära till skratt. Det är ju inte nödvändigt att alltid diskutera det mörka, svåra och jobbiga i tillvaron. Ibland kan man vara bara glad och lättsam.

Det betyder inte att jag väljer tvåbarnspappan. Jag tror inte han väljer mig heller. "Så väldigt olika som personer." Hans ord.

Men det finns andra män out there! (Om jag orkar med att dejta vete katten alltså, en kille måste ramla ner i huvudet på mig eller ringa på dörrren - tack!)

No comments:

Post a Comment

Thank you!