2015-03-01

Den mentala femmilen

Äntligen är februari över, denna vidriga helvetesmånad. Jag är vid liv och ser fram emot våren. Men det är lång väg kvar. Man kan likna det vid det första skidbytet under ett femmilslopp. Det går något lite lättare, en stund. Mördarbacken är forcerad, men det kommer fler.

Just nu är det inte jag som ligger och drar. Jag är inte i tätposition, det är inte jag som bryter vinden. Problemet är bara att eftersom det är mitt liv det handlar om, så måste jag ta täten om det ska hända något.

Det duger inte att stanna hemma och lida när man har en arbetsträningsplats att gå till. Det enda som gäller är att gå dit. Passa tiderna, följa schemat. Lida kan man göra både innan, under tiden och efteråt. Förr eller senare har man lidit klart och när den mentala tröskeln väl är överkliven så blir det lättare, roligare och bättre på alla sätt. Jag vet det.

Men psykiskt obehag, ledsenhet och energilöshet i kombination med värk i axlar, nacke och rygg har gjort de senaste veckorna till den tyngsta mördarbacken på länge. Jag är inte ens halvvägs. Men upp ska jag!

Imorgon är den första dagen på resten av mitt liv. Kl 10 ska jag vara på Reningsborg och jobba i tre timmar. Jag vill känna glädje inför detta, men får acceptera att jag inte gör det just nu - och gå dit ändå. Trotsa allt obehag, psykiskt och fysiskt motstånd och alla ursäkter som hjärnan bedövar mitt sinne med. Upp och iväg! Inget annat.

Upp ur sängen och iväg till bussen. Det är morgonens mördarbacke. Men väl på plats kommer det att glida lätt och det enda jag behöver göra är att ge mig själv chansen att lyckas.

Vad är jag så rädd för? Jag vet inte. Det går inte att misslyckas med den här arbetsträningen, så länge jag tar mig dit. Väl där jobbar jag utan problem.

Jag önskar bara att det fanns mer motivation, inspiration och glädje i det här. Inte bara motstånd, grubbel och ledsenhet. Varför kan jag inte få vakna och må bra och vilja leva dagen med allt dess innehåll? Att vara morgontrött är en sak, detta är något annat. En depressiv ådra som sväller och bultar extra hårt när det första man hör är hur regnet slår mot rutorna.

Jag är mitt eget vallateam och ibland väljer man rätt och ibland blir det tokfel. Det viktigaste är att aldrig ge upp. Det kommer nya lopp, nya backar. Varje ny morgon är en ny chans!

Nu hoppas vi på mars!

No comments:

Post a Comment

Thank you!