2014-10-17

Plågsam energi i det mörkaste mörkret - fler reflektioner från 2008

Solen skiner. Det blåser bara litegrann. Mulet och molnigt men en bra bit blå himmel. Så skönt med en promenad denna höstdag. Nu sitter jag på min vanliga plats i köket, med utsikt över mitt röda favoritträd och de gulgröna större träden på andra sidan gatan. Lite småvarmsvettig, för jag har varit och hämtat ett stort paket med en vinterjacka och ett par skor som jag beställt från Sweden Rock Shop. Jackan var alldeles för liten, kunde inte ens knäppa dragkedjan. Skorna satt perfekt, dem behåller jag.

Jag känner mig både trött och seg idag med, men också pigg och glad. Pigg i själen och glad i hjärtat, trots att min fortfarande förkylda kropp helst vill ta det lugnt. Dricker kamomillte med honung och hoppas på att bli helt frisk snart. Jag var ju ute och sprang i början av veckan och skulle gärna vilja ta en rejäl löprunda i helgen. Men slemhosta (äckligt ord) och lätt huvudvärk sätter stopp för det idag i alla fall.

Vill ni läsa mer om min hemska höst 2008? Jag vet inte om det ger er något eller om det mest blir mörkt och tjatigt på något sätt. Kanske ska jag spara dessa anteckningar från sjukhustiden för sex år sedan till en framtida bok i stället. Fast nu när jag har börjat dela dem, så ska jag kanske fortsätta vägen ut. Så får det bli. Läs om du vill, nedan följer ett utdrag av de här anteckningarna från 2008.

(Tidigare inlägg som handlar om sjukhustiden hösten 2008 heter I backspegeln - om självmord, Ångesten i mitt förflutna, och I backspegeln - om det berusande hoppet. Läs gärna dem först, så får du anteckningarna i rätt ordning.)

"De positiva känslorna, hopp och tilltro, och ett visst mått av ilska och frustration ger energi.
Energi gör att jag känner mig mer levande.
Livsandarna pockar på uppmärksamhet, vill få igång mig, göra roliga saker, vara kreativ och social.
Men den kick jag får av energin gör att jag VILL så mycket, allt på en gång.
Saker och ting ska "klaras av", det ska bli gjort.
Och så kommer den nedåtgående spiralen.
Det känns mindre och mindre roligt att fixa och dona, mitt livsinnehåll börjar kännas alltmer futtigt och meningslöst, håglösheten sätter in och slutligen orkar jag inte bry mig om någonting alls.

Kampen inombords och tankemässigt är väldigt tröttsam. Det känns så mycket lättare att bara ge med sig åt fel håll, ge upp, rycka på axlarna och skita i allt. Samtidigt är det skitjobbigt att gå omkring, rastlöst men samtidigt utan mål och mening. 
Det är såklart skönare, en go känsla, att vara pigg och tänka positivt. Men av någon dum anledning svårare. Det är farligt lätt att sjunka in i sig själv, i destruktiva tankebanor. Känna oro och ångest."

Ja, så kan det vara i perioder. För vem som helst, antar jag. Ibland är livet tufft och mörkt, men man får kämpa på så gott man kan. När det väl lättar och känns ljusare och roligare igen, ja då är det härligt att leva. Och det är det som är värt att vara här för. Det goda livet. Och visst njuter man mer av att finnas till, när man haft en svacka. Det onda för alltid med sig något gott i slutändan.

Kämpa på! Njut! Lev!

No comments:

Post a Comment

Thank you!