2014-10-09

Ångesten i mitt förflutna

Täppta bihålor, klarvaken halvsju på morgonen, rastlös men förkylningstrött. Det är jobbigt att vara människa. Det positiva i kråksången är att ångestnivån ligger på noll. I dagsläget är det enbart fysiska grejer att oroa sig över. Ett par Panodil, så orkar jag surfa runt på nätet några timmar.

Ångest är nog bland det värsta jag vet. Har lidit mycket av det förr, och kommer förmodligen få dras med det från och till i mitt liv. Jag hoppas det värsta är bakom mig.

Här kommer så fler anteckningar från tiden på den psykiatriska avdelningen jag var inlagd på hösten 2008. (Läs gärna mitt förra inlägg: I backspegeln - om självmord)

"Tanken på att leva ett vardagligt liv känns nästan omöjligt. Mest lockande är att sova. Att någon håller om mig och ger mig värme. Värme, vänlighet.
Samtidigt känns det jobbigt. Men det måste jag också släppa. Mina nära VILL hjälpa mig. De vill göra allt de kan, finnas där för mig.
Just nu bör fokus vara på att må bättre. Igår gjorde alla tankar, tårar, all sorg att jag mådde illa, kräkfärdig, förtvivlad.
Vad ska hända med mig?
Vad är det som gör mig glad?
Vilka är ljusglimtarna i mitt liv?
Mina syskon, föräldrar, vänner.
Relationer. Musik. Film. Djur.
Det finns mycket som gör mig glad. Men också ledsen.
Jag är så HELVETES trött på mig själv.
Jävla CP-LIV.
FAN HELVETE JÄVLAR!
Ska jag ruttna bort på en jävla psykiatri-avdelning?

Ett leende ger styrka, uppmuntran och värme.
En varm, go kram ger hopp, kärlek.
Tro, hopp och kärlek.
Tro att det ordnar sig, att det blir bättre.
Saker måste bli uthärdliga. En sak och en dag i taget. För att sen bli ljusa, lätta, fina. Det ljusa ska väga över, bli mer viktiga, starka, livgivande.
Det mörka ska försvinna bort och när det visar sitt fula tryne ska jag mota bort det - inte låta det ta över hela mig.
Bli förgiftad. Övermannad.

Jag ska leva mitt liv för min egen skull.
Jag ska... Ja, vad är det jag ska?
Vad "ska" jag göra?

Det ljusnar i horisonten. En glimt av hopp.
Men det är falskt, inbillat, sårbart, skört.
Hoppet hinner inte rota sig, bli starkt.
Det uppfyller mig inte."

Fortsättning följer på detta tema. Alltså ångest, självmordstankar och tiden som inlagd.
Hoppas du orkar och vill följa med på min resa. Det ljusnar efter hand. Och allt det här är väldigt lärorikt. Viktigt att ta hand om sig och må bra mellan djupdykningarna.

Du är viktigast i ditt liv!



No comments:

Post a Comment

Thank you!